Jag har alltid trott att det var tyst och lugnt i ett bibliotek, och att det var en anledning till att många föredrar att studera där istället för i t.ex. en auktionshall.

Sitter här med Martin i ett grupprum med fyra väggar och stängd dörr, med stenkoll på tjejen som sitter i rummet bredvid som ska ha pepparkaksbak och glöggfika på onsdag, Frida, Johanna och några till har precis blivit inbjudna över telefon. Jag hörde tyvärr inte vilken tid då hon överröstades av ropet “Köp en kopp kaffe till mig med!” från någon som med bestämdhet slog ner klackarna en centimeter i golvet i ett språng, annars hade jag gärna kommit förbi och druckit glögg jag med.

Men jag klagar inte, sitter istället här och diggar Robyns senaste skiva som spelas från rummet på andra sidan väggen, dessa härligt skorrande toner från en krasslig mobiltelefon som smakfullt ackompanjeras av transkriberingen av en intervju om journalisters makt inom politik från en annan del av biblioteket. De verkar dessutom ha planer på att starta en KY-utbildning. Funderar även lite på att läsa samma kurs som flickorna ett par rum bort, den verkar väldigt rolig med tanke på deras skratt och eviga fnittrande.

För att få någon som helst trovärdighet i denna källkritiska tid så var jag tvungen att spela in en liten sekvens av oljudet.

Ja, jag erkänner, jag är bitter idag. Kanske vaknade jag på fel sida, kanske saknar jag en bibliotekarie i brun kofta och tjocka glasögonbågar som med en saxofonists lungkapacitet sätter fingret framför munnen, SSSSSSCCCCCHHHH! Alla håller andan, bibliotekarien stirrar argt mot killen som sitter och bloggar i ett hörn, blicken säger “skriv tystare eller dö”.